The sadest thing I'd ever seen were smokers outside the hospital doors

Människor som flockas i min närvaro har en benägenhet att tro att bara för att man en gång har blivit sårad så ger det automatiskt en fribiljett till att såra någon annan (läs mig). Jag vet inte riktigt varför dessa människor tror att det är okej. Min officiella teori är att de är puckon. Den inofficiella är att jag får för mig att jag är förtjänt av det, att jag inte är värd mer, att jag har gjort någonting fruktansvärt dåligt. Jag hatar att jag har så nära till att tänka de här tankarna. Jag hatar människor som tycker synd om sig själva. Och i och med det hatar jag då mig själv lite mer. Låter det rörigt? Då skulle ni vandra bland mina tankar en minut eller två..

I sin enkelhet