We will rock you!

http://www.wewillrockyou.nu/

I kväll ska jag i väg till Cirkus i Stockholm och gå på Queen-musikalen med älsklingen, hans bror och flickvän. Jag är full av förväntan!

Åh Uppsala

Det hände att vi tog Opeln och körde till Uppsala

Det hände att vi gick vilse inne i stan, inte hittade parkeringshusingången och fick sitta o ta igen oss med en kopp kaffe...

Det hände att vi till slut hitta rätt, fick ett finfint hotellrum och att jag hittade en hunk på sängen


Det hände att nån vinpimplare ertappades på kort


Och att någon hade lagt ner alldeles för mycket tid på paketinslagningen..


Det hände att vi gick bort på 30-årsfest, åt god mat, fick oss ett gott skratt och gick och la oss långt in på småtimmarna :)

TACK!

One step forward

Den senaste tiden har jag kommit på saker med mig själv och mitt liv.
Jag är inte fullt ut lycklig.
Jag känner att jag lever ett liv i väntan på livet. Men som alla vet så kan ingen annan leva det där livet som jag vill leva utom just jag.

De sakerna jag kommit fram till är

• jag vill bo vid vatten
• jag vill kunna ha nära (cykelavsstånd) till det mesta som finns i min stad, vänner, jobb mm..
  
• jag vill känna mig trygg
  

Detta betyder alltså att jag inte vill bo i Sthlm med omnejd. Jag vill ha någonting annat. Just nu bor jag i ett villakvarter där alla hus ligger med en meters mellanrum, alla är nybyggda, opersonliga. Alla äter lunch samtidigt och har den obligatoriska studsmattan på tomten under sommarhalvåret. Under vinterhalvåret tävlas det om de finaste juldekorationerna. Är man inte ute i pulkabacken på helgerna tillsammans med sina barn och umgås med de andra grannarna är man väl en dålig förälder? Men HUR kan folk sova gott om natten och veta att de har huslån på banken på mer än 4 miljoner.. bara för det här?

Jag vet inte exakt vad jag vill än men det här är i alla fall ett steg närmre. Det och att veta vad man absolut inte vill ha.

Sjuk

Tänkte kanske avdramatisera den här bloggen lite.. och skriva om sånt som händer i mitt liv. Inte bara jobbiga erfarenheter och uppmärksammade tankar. Livet är ju rätt kul, vilket jag verkligen tycker. Jag är grymt glad för att just jag får leva. Just nu ligger jag hemma sjuk dock.. men snacka om förvånad när S dyker upp med 10 röda rosor och mat till mig, då kan febern slänga sig i väggen :)

Kärlek

Sitter och väntar på älskade.
Han kom in i mitt liv en rolig kväll söder om söder. Visst ska det erkännas att det började som ett strul med tron om en tillflyktsväg för kvällen.
Det visade sig vara mannen som kunde få mig att känna kärlek och tillit till en person igen.

Examen

Förra måndagen var det exakt ett halvår sedan allt hände och det var dags att ta sig till Södersjukhuset för sista HIV/Aids-testet och ett återbesök hos psykologen. När jag ringde på klockan vid ingången och sjuksköterskan öppnade var det som att slungas tillbaka och genast började min kropp reagera. Att sätta sig ner och vänta, stirra in i de gula vävtapeterna med de surrealistiska tavlorna fick mig genast att känna mig som när jag var fem år och tappat bort mamma i snabbköpet. Hjälplös, bräcklig, förvirrad, rädd. Man börjar gråta och bara väntar på att någon ska fånga in en, lösa problemet så man får känna sig trygg igen..

Men, på SÖS finns ingen snäll liten tant som ser till att allt blir bra igen.
"Hur känns det att vara här igen? Andra tjejer har sagt att det känns som att ta examen. Sista provet och sen är man fri."
Fri?? Jag förstår ännu inte vad hon menade med det. Visst fanns en lättnad när jag tog mig själv ner för hissen och ut till parkeringen att jag aldrig mer behöver komma tillbaka. Jag sa högt till mig själv "Hej då Södersjukhuset, nästa gång vi ses är när jag ska ha barn. Eller näe, jag tar nog Danderyds sjukhus i stället."

Men fri...

Don't stop believing

Har ju inte skrivit mycket här på ett tag, vilket jag tror är dumt. Skriva är ett bra medel när man försöker reda ut sina tankar. Jag läste mitt inlägg Att veta vem man är och tänkte "Shit, den här människan vet vad hon snackar om. När var jag så här klok?!" Jag hade ju ett mål, att satsa på MissB, att förstå mig på henne och låta världen lära känna henne. Men uuuuh så lätt det är, när vardagen tränger på, när saker och ting börjar falla i glömska (tack och lov för det ändå) att bara hamna precis där man var förut.. Tillbaka till det där gammla, trygga sättet att vara. Det sättet som folk känner igen, det sättet som jag känner igen.

Jag har lärt mig att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Att när man mår dåligt så gör man det man måste för att överleva. Kanske har jag haft ett behov att få fly lite? Behöver inte betyda att jag tänker fly i all evighet..
Kan någon ge mig ett verktyg, hur tusan gör man för att lyssna på den där svaga lilla rösten inom en? Den svaga, svaga men o så viktiga.

...så var det bara Sara kvar...
bra I guess.. men ändå så så så sorgligt..

....................

Ikväll har jag en sån där kväll... en sån kväll som inte är bra nånstans.. när allt känns mörkt och tårarna bara rinner. En sån kväll när man hör av sig till de människor som betyder mest i hela världen för man vet att deras ord iaf kommer hjälpa mig att se ljuset. Och ingen svarar.
Jag klandrar dem inte. Jag bara saknar dem....

It was the best of times, it was the worst of times...

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to heaven, we were all going direct the other way - in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only.

Panik!!!!!!!!

"Underrättelse om beslut
Våldtäkt 2010-03-13
Förundersökningen läggs ned
Det går inte att bevisa att den misstänkte har haft sådant uppsåt (insikter och avsikter) som krävs för att förfarandet skall vara brottsligt."

Denna korta tid som vi har här på denna planeten, kan man inte gå runt och skapa sina egna helveten..

För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen.

Att veta vem man är

Mycket av senaste tidens tankegångar har handlat om att lista ut vem jag är. Jag har under mitt vuxna liv på något sätt alltid lagt band på mig själv. Jag har tidigare resonerat att olika människor runt omkring mig förväntar sig olika saker av mig, hittat min egen sanning av vad det är och sedan agerat utefter den “sanningen”. En vän till mig kallade mig för ett tag sen för “kamelont” eftersom jag går ihop med så många olika sorters människor. Jag tog inte det som en komplimang för det betyder ju att jag lyckats med min lilla uppgift alldeles för bra. Och den stora frågan vem Jag är återstår. Är det så att det egentligen inte finns någon MissB? Och vem/vilka känner den genuina personen bakom det här spelet?

Så slog det mig.
En aha-upplevelse som hette duga. Inget revolutionerande kan många säkert tycka men för mig var det genombrytande.
Jag är mina känslor. Och jag har rätt att få ha känslor. Och framförallt jag har rätt att få VISA dem. Jag är mina känslor när jag tillåter mig själv att känna och uttrycka dem!
Under ett flertal tillfällen den senaste tiden har en situation uppstått när jag bara har känt “Näeee!”. Och gamla MissB hade antagligen agerat efter hur hon tror att människor skulle vilja att hon agerade. Antagligen någonting mjäkigt som ett medhållande eller en självklar nick. Hon hade inte vågat ta plats, inte tillåtit sig ge utrymme för att någon ska tycka illa om henne. Mitt nya jag tillåter sig själv känna och sätta ner foten. Det där är inte okej.

Det sorgliga svaret på tidigare ställd fråga är tyvärr att ingen känner henne, flickan med spelet. Inte ens hon själv. För det gick så långt att hon själv slutade lyssna på sina egna innersta tankar och känslor. Det är ju faktiskt mitt liv det handlar om och vem ska leva det om inte jag? Ingen kommer bli arg för att jag visar mitt jag. Och om de blir det, så får de väl bli det.
Jag kanske förlorar andra men jag vinner mig själv.

Erfarenhet är inte det du upplever, det är vad du gör av det du upplever.

Det här kan nog vara det värsta tramset jag läst.
Våldtäkt är det värsta som kan hända. Kan i ärlighetens namn inte komma på någonting som skulle vara värre. Att dö? Nej, verkligen inte.
Jag kommer överleva det här, jag kommer bearbeta det här och överta mitt liv. Men, jag kommer få leva resten av mitt liv med detta som en del av mig.

Men alla har vi våra egna sätt att försöka överleva det här, och jag antar att i Anna Svenssons fall så är sättet att skriva den här artikeln.

"Våldtäkt är inte det värsta som kan hända"

This is my life and it's ending one minute at a time

Ett av mina tidigaste barndomsminnen är en dröm jag hade. Jag skulle gissa att jag var runt tre år. Denna dröm var efter det återkommande, jag blev jagad av en björn. Jag kom alltid på i drömmen att jag skulle spela död och björnen luktade lite på mig där jag låg i skogssnåret för att sedan lämna mig ifred och lufsa därifrån. Kan inte svara på om det var av instinkt eller någonting jag hade fått lära mig i Mulle att man ska göra.

I natt drömde jag en liknande dröm. Jag och en person till (jag kommer inte ihåg vem den personen var) blev jagad i en skog av en isbjörn. Men av någon anledning lade jag mig inte ner utan fortsatte springa, kämpa för livet. Och såklart triggades isbjörnen av detta och fortsatte jaga. Personen som var med mig sprang iväg och kom undan. Men jag kände ett ordentligt bett i mina ben. Kände hur allting bara blev varmt och blött och jag tappade fokus. Tänkte att det är så här det känns att dö och sedan slumrade jag sakta in. Nästa bild jag ser är jag sittandes i rullstol.

Man behöver kanske inte vara en drömtydare för att tolka den här drömmen. Och jag kan dra så många paralleller att jag inte vet var jag ska börja. Men huvudsakligen undrar jag: Hur fan ska jag lära mig att gå igen?

Allt sker av en anledning?

”Let me ask you something. If someone prays for patience, you think God gives them patience? Or does he give them the opportunity to be patient? If he prayed for courage, does God give him courage, or does he give him opportunities to be courageous? If someone prayed for the family to be closer, do you think God zaps them with warm fuzzy feelings, or does he give them opportunities to love each other? ”

Det är tänkvärt.

”Fate! There is such a thing as fate, but it only takes you so far. Then it's up to you to make it happen.”

Ingenting ont som inte för någonting gott med sig heter det ju.

Och hur svårt det nu än kan vara att se det så har jag en innerlig tro på att så är det i detta fall. Jag har utsatts för en våldtäkt. Det gör ont att skriva ordet. Det gör ont att tänka ordet. Det gör ont att säga det. Trodde inte för mitt liv att jag någonsin skulle få vara med om just det här.

Många människor har svårt att prata om det. Jag ville själv inte först göra det men sen blev jag övertalad från polis, läkare, psykolog och andra att JAG faktiskt inte har gjort någonting fel. Någon tänkte att det kanske var utelämnande att prata om det för andra.. Och visst jag förstår verkligen vad de menar. Tro mig, jag gör det. Men jag kan också förstå att det inte egentligen finns något utelämnande med det. Egentligen. Hade någon misshandlat mig eller stulit min bil hade ingen hållit det en hemlighet. I höstas när någon stal min mobil och ringde till Kamerun för 3500:- var det inget jag höll hemligt. Jag blev arg. Och kände mig kränkt. För visso ingen kränkning som ens går att jämföra med den här. MEN min poäng är att jag har blivit utsatt för ett brott. Inget annat.

Så varför kan jag inte då känna ilska? Varför vill inte jag skjuta den här personen i huvudet? Varför är de enda känslorna jag kan förmå mig att känna när jag tänker på den här situation endast rädsla och skam? Kanske är skammen ett tecken för den känslan att jag kanske inte gjorde tillräckligt. Jag minns så väl tidpunkten när jag la mig ner och gav upp. När jag slutade slå och skrika. Den känslan av total maktlöshet och att jag gav mig hän till situationen. Gav bort min kropp, den var inte längre min. När jag tillät en främmande människa att behandla mig som jag inte var värd ett enda dugg. Är det då konstigt att man skäms?

Varje gång jag nämner vad jag har varit med om är det alltså som att medge att jag inte älskar mig själv tillräckligt mycket. Så känns det. Så är min upplevelse av händelsen. Men, så klart inte hela sanningen. Långt ifrån. Hela tiden slits mina tankar mellan förnuft och känsla. Jag VET en sak, men min kropp KÄNNER en annan. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Det ska inte spela någon roll hur dålig självkänsla jag har, jag ska inte behöva bli våldtagen i alla fall. Men min känsla går hela tiden tillbaka till rädsla, skam och en innerlig önskan att jag kunde vrida tiden tillbaka. Och en otrolig uppgivenhet när jag inser att det faktiskt inte är möjligt. Det här är och förblir en upplevelse jag måste leva med, bearbeta och försöka hitta det goda som det här ska medföra.