Mycket av senaste tidens tankegångar har handlat om att lista ut vem jag är. Jag har under mitt vuxna liv på något sätt alltid lagt band på mig själv. Jag har tidigare resonerat att olika människor runt omkring mig förväntar sig olika saker av mig, hittat min egen sanning av vad det är och sedan agerat utefter den “sanningen”. En vän till mig kallade mig för ett tag sen för “kamelont” eftersom jag går ihop med så många olika sorters människor. Jag tog inte det som en komplimang för det betyder ju att jag lyckats med min lilla uppgift alldeles för bra. Och den stora frågan vem Jag är återstår. Är det så att det egentligen inte finns någon MissB? Och vem/vilka känner den genuina personen bakom det här spelet?
Så slog det mig.
En aha-upplevelse som hette duga. Inget revolutionerande kan många säkert tycka men för mig var det genombrytande.
Jag är mina känslor. Och jag har rätt att få ha känslor. Och framförallt jag har rätt att få VISA dem. Jag är mina känslor när jag tillåter mig själv att känna och uttrycka dem!
Under ett flertal tillfällen den senaste tiden har en situation uppstått när jag bara har känt “Näeee!”. Och gamla MissB hade antagligen agerat efter hur hon tror att människor skulle vilja att hon agerade. Antagligen någonting mjäkigt som ett medhållande eller en självklar nick. Hon hade inte vågat ta plats, inte tillåtit sig ge utrymme för att någon ska tycka illa om henne. Mitt nya jag tillåter sig själv känna och sätta ner foten. Det där är inte okej.
Det sorgliga svaret på tidigare ställd fråga är tyvärr att ingen känner henne, flickan med spelet. Inte ens hon själv. För det gick så långt att hon själv slutade lyssna på sina egna innersta tankar och känslor. Det är ju faktiskt mitt liv det handlar om och vem ska leva det om inte jag? Ingen kommer bli arg för att jag visar mitt jag. Och om de blir det, så får de väl bli det.
Jag kanske förlorar andra men jag vinner mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar