Ingenting ont som inte för någonting gott med sig heter det ju.

Och hur svårt det nu än kan vara att se det så har jag en innerlig tro på att så är det i detta fall. Jag har utsatts för en våldtäkt. Det gör ont att skriva ordet. Det gör ont att tänka ordet. Det gör ont att säga det. Trodde inte för mitt liv att jag någonsin skulle få vara med om just det här.

Många människor har svårt att prata om det. Jag ville själv inte först göra det men sen blev jag övertalad från polis, läkare, psykolog och andra att JAG faktiskt inte har gjort någonting fel. Någon tänkte att det kanske var utelämnande att prata om det för andra.. Och visst jag förstår verkligen vad de menar. Tro mig, jag gör det. Men jag kan också förstå att det inte egentligen finns något utelämnande med det. Egentligen. Hade någon misshandlat mig eller stulit min bil hade ingen hållit det en hemlighet. I höstas när någon stal min mobil och ringde till Kamerun för 3500:- var det inget jag höll hemligt. Jag blev arg. Och kände mig kränkt. För visso ingen kränkning som ens går att jämföra med den här. MEN min poäng är att jag har blivit utsatt för ett brott. Inget annat.

Så varför kan jag inte då känna ilska? Varför vill inte jag skjuta den här personen i huvudet? Varför är de enda känslorna jag kan förmå mig att känna när jag tänker på den här situation endast rädsla och skam? Kanske är skammen ett tecken för den känslan att jag kanske inte gjorde tillräckligt. Jag minns så väl tidpunkten när jag la mig ner och gav upp. När jag slutade slå och skrika. Den känslan av total maktlöshet och att jag gav mig hän till situationen. Gav bort min kropp, den var inte längre min. När jag tillät en främmande människa att behandla mig som jag inte var värd ett enda dugg. Är det då konstigt att man skäms?

Varje gång jag nämner vad jag har varit med om är det alltså som att medge att jag inte älskar mig själv tillräckligt mycket. Så känns det. Så är min upplevelse av händelsen. Men, så klart inte hela sanningen. Långt ifrån. Hela tiden slits mina tankar mellan förnuft och känsla. Jag VET en sak, men min kropp KÄNNER en annan. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Det ska inte spela någon roll hur dålig självkänsla jag har, jag ska inte behöva bli våldtagen i alla fall. Men min känsla går hela tiden tillbaka till rädsla, skam och en innerlig önskan att jag kunde vrida tiden tillbaka. Och en otrolig uppgivenhet när jag inser att det faktiskt inte är möjligt. Det här är och förblir en upplevelse jag måste leva med, bearbeta och försöka hitta det goda som det här ska medföra.