Examen

Förra måndagen var det exakt ett halvår sedan allt hände och det var dags att ta sig till Södersjukhuset för sista HIV/Aids-testet och ett återbesök hos psykologen. När jag ringde på klockan vid ingången och sjuksköterskan öppnade var det som att slungas tillbaka och genast började min kropp reagera. Att sätta sig ner och vänta, stirra in i de gula vävtapeterna med de surrealistiska tavlorna fick mig genast att känna mig som när jag var fem år och tappat bort mamma i snabbköpet. Hjälplös, bräcklig, förvirrad, rädd. Man börjar gråta och bara väntar på att någon ska fånga in en, lösa problemet så man får känna sig trygg igen..

Men, på SÖS finns ingen snäll liten tant som ser till att allt blir bra igen.
"Hur känns det att vara här igen? Andra tjejer har sagt att det känns som att ta examen. Sista provet och sen är man fri."
Fri?? Jag förstår ännu inte vad hon menade med det. Visst fanns en lättnad när jag tog mig själv ner för hissen och ut till parkeringen att jag aldrig mer behöver komma tillbaka. Jag sa högt till mig själv "Hej då Södersjukhuset, nästa gång vi ses är när jag ska ha barn. Eller näe, jag tar nog Danderyds sjukhus i stället."

Men fri...

Don't stop believing

Har ju inte skrivit mycket här på ett tag, vilket jag tror är dumt. Skriva är ett bra medel när man försöker reda ut sina tankar. Jag läste mitt inlägg Att veta vem man är och tänkte "Shit, den här människan vet vad hon snackar om. När var jag så här klok?!" Jag hade ju ett mål, att satsa på MissB, att förstå mig på henne och låta världen lära känna henne. Men uuuuh så lätt det är, när vardagen tränger på, när saker och ting börjar falla i glömska (tack och lov för det ändå) att bara hamna precis där man var förut.. Tillbaka till det där gammla, trygga sättet att vara. Det sättet som folk känner igen, det sättet som jag känner igen.

Jag har lärt mig att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Att när man mår dåligt så gör man det man måste för att överleva. Kanske har jag haft ett behov att få fly lite? Behöver inte betyda att jag tänker fly i all evighet..
Kan någon ge mig ett verktyg, hur tusan gör man för att lyssna på den där svaga lilla rösten inom en? Den svaga, svaga men o så viktiga.