Examen

Förra måndagen var det exakt ett halvår sedan allt hände och det var dags att ta sig till Södersjukhuset för sista HIV/Aids-testet och ett återbesök hos psykologen. När jag ringde på klockan vid ingången och sjuksköterskan öppnade var det som att slungas tillbaka och genast började min kropp reagera. Att sätta sig ner och vänta, stirra in i de gula vävtapeterna med de surrealistiska tavlorna fick mig genast att känna mig som när jag var fem år och tappat bort mamma i snabbköpet. Hjälplös, bräcklig, förvirrad, rädd. Man börjar gråta och bara väntar på att någon ska fånga in en, lösa problemet så man får känna sig trygg igen..

Men, på SÖS finns ingen snäll liten tant som ser till att allt blir bra igen.
"Hur känns det att vara här igen? Andra tjejer har sagt att det känns som att ta examen. Sista provet och sen är man fri."
Fri?? Jag förstår ännu inte vad hon menade med det. Visst fanns en lättnad när jag tog mig själv ner för hissen och ut till parkeringen att jag aldrig mer behöver komma tillbaka. Jag sa högt till mig själv "Hej då Södersjukhuset, nästa gång vi ses är när jag ska ha barn. Eller näe, jag tar nog Danderyds sjukhus i stället."

Men fri...