Hundra pannor

Barnmorskan: Vet du hur mycket du väger?
Jag: Nee.
BM: Har du lust att ställa dig på vågen?
Jag: Nej.
BM: Tror du att du skulle kunna göra det ändå?
Jag: Mm...

Det är inte roligt. Jag vet att jag har alla skäl i världen till att ha ökat i vikt. Men för någon som har kämpat emot övervikten i hela sitt vuxna liv så tar det emot att ställa sig där och se att man gått upp ytterligare 2 kg på 2 veckor. Ett tresiffrigt hån präntas ner i mina journalpapper. Blää.

Nu har jag 34 kg att gå ner till min idealvikt (ca 3,5 kommer försvinna vilken dag som helst nu) och så länge tröstar jag mig med pojkvännens ord "Du ser veeerkligen inte ut som en som väger 100kg. Du ser helt proportionerlig ut".

Nu tycker säkert vissa av er att jag är extremt fjantig som tänker på sånna här saker. Men man är inte mer än människa och just nu är det det här jag funderar på. Jag är fortfarande extremt lycklig och tacksam för att min kropp har kunnat tillverka ett barn. Det är dock fortfarande en ganska abstrakt tanke så länge barnet är där inne..