Never give up

"And when they seek
to oppress you
And when they try
to destroy you
Rise and Rise again
and again
Like the phoenix
from the ashes
Until the lambs
have become lions
and the rule of darkness
is no more"

*Host host*

Nu är det fjärde dagen jag ligger i sängen och är sjuuuuk. Det är så tråkigt att jag går åt. Sitter och fönstershoppar på varenda hemsida jag kan hitta och längtar till till vår...
Har dessutom fått för mig att jag vill färga håret mörkt mot det röda hållet. Det är väl så, människor i kris vill väl förändra sig.. Ska. inte. färga. håret. rött. oavsettt. hur. snyggt. jag. tycker. det. är. Okej?

Kan inte låta bli att tänka på det här sköna klippet. Mia Skäringer är klockren.

Moster

By the way...


jag har blivit moster mitt upp i allt! =)
Helt fantastiskt.. tyvärr har jag legat sängliggandes hela helgen och känt mig ruskigt dålig så Cissis och min planerade träff med knytet blev inställd.. :(

Överraskad

Någonting helt fantastisk har hänt, och ändå helt fruktansvärt.
Min överklagan har gått igenom och brottsutredningen har tagits upp igen.
Känslor. Känslor. Känslor.
Och tankar.
Ingenting går riktigt att sortera.
Glad för att jag äntligen fått lite upprättelse, jag känner mig trodd.
Glad för att han får lida ett tag till. Oavsett var det här leder så får han ändå gå och känna att det inte är över än. Dessutom kan han inte hävda sin oskuld längre.
Ledsen för att allt bubblar upp igen.
Ledsen. För att jag känner mig så otroligt ensam om allt det här. Hur mycket människor som helst visar att de stöttar mig men jag är ensam om situationen. Det är jag som måste ta mig igenom det här. Det är jag som måste vara stark. Det är så himla orättvist!

Kom igen 2011!

Min tanke var att 2011 skulle bli så mycket bättre än 2010 någonsin var. Kan inte påstå att jag imponerats nämnvärt.. Men, det kan ju iaf inte bli sämre.. Försöker inte vanliga fall inte tycka så synd om mig själv men i min blogg får jag faktiskt göra det..

Men, mina problem hittills har visat sig bara vara toppen på isberget.
Min åklagare (ledaren över brottsutredningen för fallet i våras) har ringt och sökt mig och lämnat ett meddelande på min mobilssvar att jag ska kontakta honom så snart jag kan och jag har ännu inte fått tag på honom! Det går hjärnspöken i huvudet, jag har inte hört någonting alls sen innan sommarsemestern och nu helt plötsligt...

Kan det ha med min överklagan att göra? Kommer han med besked om att den gick i genom? *panik! Kommer han med besked om att den inte gick i genom? *panik!
Vad det än är så kommer jag må dåligt och saken är den att jag inte vet vad jag ska må dåligt över..

Duvmatning

Nytt år och jag tänkte jag skulle lära mig någonting nytt! Satt och kollade i Medborgarskolans kurstidning för att hitta någonting intressant och fann till min stora förvåning den här:

Duvmatning

Vi börjar med att lära oss bryta bröd i lämplig storlek

och kasta på betryggande avstånd utan att träffa

duvorna i huvudet. Vi tränar in duvornas läten, hu-

vudrörelser och stirrande blick för att lättare smälta in

och efter hand våga oss närmare. Öva gärna hemma

framför spegeln. Vill du locka duvan att äta direkt ur

handen, tejpa för öronen och stick in några fjädrar i

håret. Eget bröd medtages.

1 gång - 795 kr

Ti 18.00-20.45 15/2

Olle Dufwa

Såååå min stora fråga är nu

Är det nån som vill haka på med mig??? =D

ONE

Det är nått visst med den här låten =)

Semestern

Idag började jag jobba igen efter 2½ veckas ledighet.
Nu är det bara 15 veckor kvar till nästa röda dag. Håll ut mina vänner.

Kändes tufft att sova själv i natt. Kom på att enda gångerna Stefan och jag varit ifrån varandra på semestern är när den andra har gått på toa.

Men vi har gjort en hel del kul. Vi har hälsat på Stefans familj i Finland, shoppat loss på IKEA, myst, roadtripat till Örebro och firat nyår, spelat mycket biljard och bara slappat.
Sweeeeeeet!

Nu måste jag boka in massa kul saker att se fram emot i vår så man orkar med.
Puss och kram!

Huvää suomesta!

We will rock you!

http://www.wewillrockyou.nu/

I kväll ska jag i väg till Cirkus i Stockholm och gå på Queen-musikalen med älsklingen, hans bror och flickvän. Jag är full av förväntan!

Åh Uppsala

Det hände att vi tog Opeln och körde till Uppsala

Det hände att vi gick vilse inne i stan, inte hittade parkeringshusingången och fick sitta o ta igen oss med en kopp kaffe...

Det hände att vi till slut hitta rätt, fick ett finfint hotellrum och att jag hittade en hunk på sängen


Det hände att nån vinpimplare ertappades på kort


Och att någon hade lagt ner alldeles för mycket tid på paketinslagningen..


Det hände att vi gick bort på 30-årsfest, åt god mat, fick oss ett gott skratt och gick och la oss långt in på småtimmarna :)

TACK!

One step forward

Den senaste tiden har jag kommit på saker med mig själv och mitt liv.
Jag är inte fullt ut lycklig.
Jag känner att jag lever ett liv i väntan på livet. Men som alla vet så kan ingen annan leva det där livet som jag vill leva utom just jag.

De sakerna jag kommit fram till är

• jag vill bo vid vatten
• jag vill kunna ha nära (cykelavsstånd) till det mesta som finns i min stad, vänner, jobb mm..
  
• jag vill känna mig trygg
  

Detta betyder alltså att jag inte vill bo i Sthlm med omnejd. Jag vill ha någonting annat. Just nu bor jag i ett villakvarter där alla hus ligger med en meters mellanrum, alla är nybyggda, opersonliga. Alla äter lunch samtidigt och har den obligatoriska studsmattan på tomten under sommarhalvåret. Under vinterhalvåret tävlas det om de finaste juldekorationerna. Är man inte ute i pulkabacken på helgerna tillsammans med sina barn och umgås med de andra grannarna är man väl en dålig förälder? Men HUR kan folk sova gott om natten och veta att de har huslån på banken på mer än 4 miljoner.. bara för det här?

Jag vet inte exakt vad jag vill än men det här är i alla fall ett steg närmre. Det och att veta vad man absolut inte vill ha.

Sjuk

Tänkte kanske avdramatisera den här bloggen lite.. och skriva om sånt som händer i mitt liv. Inte bara jobbiga erfarenheter och uppmärksammade tankar. Livet är ju rätt kul, vilket jag verkligen tycker. Jag är grymt glad för att just jag får leva. Just nu ligger jag hemma sjuk dock.. men snacka om förvånad när S dyker upp med 10 röda rosor och mat till mig, då kan febern slänga sig i väggen :)

Kärlek

Sitter och väntar på älskade.
Han kom in i mitt liv en rolig kväll söder om söder. Visst ska det erkännas att det började som ett strul med tron om en tillflyktsväg för kvällen.
Det visade sig vara mannen som kunde få mig att känna kärlek och tillit till en person igen.

Examen

Förra måndagen var det exakt ett halvår sedan allt hände och det var dags att ta sig till Södersjukhuset för sista HIV/Aids-testet och ett återbesök hos psykologen. När jag ringde på klockan vid ingången och sjuksköterskan öppnade var det som att slungas tillbaka och genast började min kropp reagera. Att sätta sig ner och vänta, stirra in i de gula vävtapeterna med de surrealistiska tavlorna fick mig genast att känna mig som när jag var fem år och tappat bort mamma i snabbköpet. Hjälplös, bräcklig, förvirrad, rädd. Man börjar gråta och bara väntar på att någon ska fånga in en, lösa problemet så man får känna sig trygg igen..

Men, på SÖS finns ingen snäll liten tant som ser till att allt blir bra igen.
"Hur känns det att vara här igen? Andra tjejer har sagt att det känns som att ta examen. Sista provet och sen är man fri."
Fri?? Jag förstår ännu inte vad hon menade med det. Visst fanns en lättnad när jag tog mig själv ner för hissen och ut till parkeringen att jag aldrig mer behöver komma tillbaka. Jag sa högt till mig själv "Hej då Södersjukhuset, nästa gång vi ses är när jag ska ha barn. Eller näe, jag tar nog Danderyds sjukhus i stället."

Men fri...

Don't stop believing

Har ju inte skrivit mycket här på ett tag, vilket jag tror är dumt. Skriva är ett bra medel när man försöker reda ut sina tankar. Jag läste mitt inlägg Att veta vem man är och tänkte "Shit, den här människan vet vad hon snackar om. När var jag så här klok?!" Jag hade ju ett mål, att satsa på MissB, att förstå mig på henne och låta världen lära känna henne. Men uuuuh så lätt det är, när vardagen tränger på, när saker och ting börjar falla i glömska (tack och lov för det ändå) att bara hamna precis där man var förut.. Tillbaka till det där gammla, trygga sättet att vara. Det sättet som folk känner igen, det sättet som jag känner igen.

Jag har lärt mig att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Att när man mår dåligt så gör man det man måste för att överleva. Kanske har jag haft ett behov att få fly lite? Behöver inte betyda att jag tänker fly i all evighet..
Kan någon ge mig ett verktyg, hur tusan gör man för att lyssna på den där svaga lilla rösten inom en? Den svaga, svaga men o så viktiga.